welcometoholyword

Forumroll	Medlem sedan	Senaste aktivitet	Ämnen skapade	Svar skapade
Medlem	maj 23, 2007 (19 år)	-	0	1

Forumroll: Medlem
Medlem sedan: maj 23, 2007 (19 år)
Senaste aktivitet: -
Ämnen skapade: 0
Svar skapade: 1

Biografi

Here we go! Den här norska lilla tösen landade i tryggt förvar i någon barnmorskas händer den 11 december 1983 på ett litet sjukhus i Fredrikstad, Norge. Jag växte upp så som de flesta norska flickor gör. Man föds så gott som med skidor på benen, man har med sig matsäck till skolan som man äter på lunchen i klassrummet, man bär läder-ryggsäckar kallad "ransel" och man har norska i stället för svenska som nationell språkundervisning. Utåt sett hade jag det iaf som de flesta andra norska flickor. Inåt mådde jag sådär. Min mamma och pappa gick isär då jag var fem år gammal. Han valde att bosätta sig i Sverige och bildade där en ny familj. Vi hade relativt god kontakt och vi besökte honom på loven. Jag och min tre år yngre syster bodde med mamma och hennes nya man Finn, från Danmark. Han var snäll mot oss barn men han drack mycket och slog mamma. Mamma hade själv alkoholproblem och vi fick utstå mycket som barn inte ska behöva uppleva. Vi älskade mamma oerhört mycket. Hon hade ett problem och behövde hjälp. Jag tänker ofta tillbaka och önskar att jag tagit på mig ansvaret desto mer och gett henne den hjälp hon behövde, men jag inser samtidigt att jag fick ställa upp och agera vuxen betydligt tidigare än de flesta andra i min ålder och att det trots allt var lite mer jag kunde göra än det jag gjorde, vilket var att ta hand om mina yngre systrar. Finn och mamma fick senare en dotter tillsammans. Hon föddes 1993. Vi var tre små tjejer fångna i ett hem fyllt med missbruk och våld. Många dagar var fina också. Ibland log jag bekymmerlöst och kände att vi faktiskt var en normal familj. Sedan hann verkligheten ikapp redan nästa dag och alla leenden var som bortblåsta. Allt tog en vändning 1995. Efter ytterligare en våldsam kväll hemma hade jag rymt hemifrån med mina systrar till en kompis och hennes föräldrar hade kontaktat mina morfäldrar. Mina morföräldrar har alltid ställt upp för oss. Vi kallade de för "mor" och "far". Jag önskade ofta att jag bott hos de i stället. Nu hade de fått nog och kontaktade sociala myndigheterna. Soc hade länge haft kontakt med vår familj. De visste hur läget var och hade skrivit långa rapporter. De höll ett getöga på oss och tog till åtgärder emellanåt, som att skicka mig och min näst yngsta syster till en bondgård i två veckor, men aldrig mer än så. Det var jag glad åt för jag ville inte flytta ifrån mamma. Jag älskade henne och ville hellre stå ut med hennes då och då mörka sidor än att slitas ifrån henne helt och hållet. Min mamma hade en fantastisk personlighet och ett hjärta av guld då alkoholen inte hade övertaget om henne. De dagarna då hon var nykter var mycket värda och jag stod ut med alla de dåliga för att längta till de dagar som var vackra. Men nu hade det tagit stopp. Efter att ha övernattat hos min kompis återvände jag och min syster till skolan morgonen därpå. Vi hade de första lektionerna precis som vanligt och jag hade lagt gårdagen bakom mig, precis som jag alltid gjorde efter att något liknande skett. Men då det ringde ut till rast mitt på dagen stod en bil och väntade på mig och syster utanför skolan. Jag såg vilka de var och försökte springa därifrån. Det ropades "stanna flickan!" och någon lärare fick tag i mig. Vi sattes i bilen, min syster och jag, och framför oss väntade en knäpptyst färd på ett par timmar. Kunde de inte säga vart de skulle föra oss åtminstonde? Nu i efterhand så tycker jag att de hanterade det hela ytterst inhumant. Vi var trots allt barn och de enda som skulle få oss att känna oss säkra, de vuxna, de svek oss och gjorde oss desto räddare. Bilen stannade utanför ett stort rött hus. Jag släpptes av där och min syster fördes vidare. Vart hon skulle färdas visste jag inte då och ingen verkade angelägen om att tala om någonting för mig. I ett sådant skede känner man sig sårbar och rädd för vad som komma skall. Allt man vill är att åka tillbaka till sitt hus, till sin mamma och sina syskon. Nu höll allt på att tas ifrån mig inom loppet av några timmar. Jag sattes i en stol, i ett litet rum precis innanför dörren i huset. Där satt det flera stycken uppklädda människor. Jag kände igen den typen folk. De var alla från samma sorts myndigheter. Det var de som sades ta hand om utsatta barn. Det jag tänkte då var bland annat "vem ser då efter att de som sägs ta hand om utsatta barn sköter sig?". För just nu kändes det som jag satt misstänkt i en mordutredning och skulle precis till att utfrågas. Deras oro och förstående miner lurade inte mig. Kanske menade de, kanske inte. För mig spelade det ingen roll just då. Jag kände vrede, ensamhet och rädsla. Jag ville hem igen. Och det var allt jag sa till de. "Jag vill hem". Men jag kom inte hem igen. Jag fick veta att mina två yngre systrar placerats i ett tillfälligt boende några kilometer bort. Varför hade de särat på oss? Jag fick bo på barnhemmet med flera andra barn, alla yngre än mig. Alla med sina problem. En liten sexårig flicka var där tillsammans med sin något äldre bror och sökte hela tiden tröst hos mig. Tröst jag inte förmådde ge. Jag var trasig och instängd och ville ut därifrån. Det kallades för ett "korttidsboende" men jag fick stanna där i ett helt år medans alla rättegånger höll på. Den slutgiltiga domen löd som så att pappa fick vårdnaden och jag och min helsyster fick flytta till honom i Sverige, till Mariestad. Min yngsta syster flyttades till ett fosterhem. Där bor hon än i dag och vi har haft ytterst lite kontakt. Hon bor hos en familj som är pingstvänner...Jag undrar hur min syster varit om hon fått växa upp med oss i stället. Jag var förstörd. Jag älskade pappa men jag ville inte flytta till Sverige. Jag hade redan flyttat så mycket runt i Norge och fått byta så många skolor och vänner...jag orkade inte med ytterligare en omställning. När jag räknar i dag så har jag gått i nio olika skolor och fått och förlorat otaliga vänner. Att flytta och bo i Sverige var något helt nytt. Jag brottades med att behöva flytta ifrån mamma samtidigt som jag var tvungen att se framåt. April 1996 började jag i min tredje sjätteklass på ett år. Denna skolan var något helt annat än de i Norge. Jag fick skämmas över min norska ryggsäck. Det var ingen där som hade en "ransel" på sig. Man åt mat i matsal vilket faktiskt var en av de få positiva överraskningarna. Attityden hos mina klasskamrater var mycket fräckare än hos mina norska. Jag kände mig liten, klen och alldeles utomjordisk. Jag färgade min lugg grön första dagen på min nya skola för att verka lite "hipp". Det gick inte hem. Jag trivdes aldrig i den klassen och jag hann aldrig känna mig som hemma för snart var det sommarlov och efter sommarlovet skulle jag börja sjuan på högstadiet. Högstadiet var och kommer alltid att förbli en av de mest händelserika och underhållande åren i mitt liv. Jag växte mycket som person under dessa åren och började anta en egen identitet. För att hitta den identiteten prövar man många olika vägar och det delade jag med många av mina vänner. Jag började sjuan som plugghäst, åttan som rebell och avslutade nian som en populär tjej med många vänner. Nu var det snart dags att byta skola igen. Gymnasiet väntade och jag hade valt inriktningen Media. Jag fick nyagamla vänner. Många som jag gått i samma skola som under högstadiet men inte i samma klass eller haft samma umgängeskretsar. De blev nu mina bästa vänner och vi höll alltid ihop under gymnasiet. När det var dags att välja inriktning i tvåan valde jag "grafisk formgivning/tryckmedia". Jag började gymnasiet med drömmar om att bli fotograf men jag om inte överens med min lärare, tyckte inte riktigt om människorna som visade samma intresse för den inriktningen och jag skolkade allt mer från lektionerna. Min pappa talade en dag om för mig då jag kom hem från skolan att vi skulle flytta till Moholm. En liten håla utanför Mariestad. Jag blev besviken och arg. Jag hade lyckats bygga upp ett sånt fint liv i Mariestad med så många vänner och nu var det dags att flytta...igen. Visserligen bara ett par mil men de milen räckte tydligen till att förändra en stor del av min tillvaro till en enda tråkig och äcklig soppa. Jag hatade Moholm. Jag valde att ta sista bussen hem efter skolan så gott som varje dag. Det var under den här perioden som mitt intresse för datorer och internet blossade upp. Det var på den här tiden som jag reggade mig på Skunk.se, då Lunarstorm precis var nyfött, och träffade den första stora kärleken. Han som visade sig bli far till mitt första barn. Jimmy och jag föll hårt för varandra och han valde att flytta från sin lägenhet i Östergötland till Skövde där vi så småningom blev sambos. Vi skaffade två katter och livet lekte. Jag kände mig friare och gladare än på länge. Tyvärr hamnade jag efter i skolan. Med frihet följer ansvar men det var inget jag lade större vikt till just då. Jag 16 år och dödsförälskad. Efter tre år i gymnasiet hann jag bli otroligt skoltrött och tog studenten med betyg som inte var värdiga mitt intellekt. Rätt åt mig var det däremot. Man kan aldrig gå tillbaka till gymnasiet. Jag borde ha tagit till vara på kunskapen och jobbat hårdare. Nu sållar jag mig till de tusentals andra vuxna ute i landet som känner likadant. Det är nog bara så det är. Efter studenten fick jag ett sommarjobb på Skara Sommarland. Jag valde att studera på Komvux efter detta. Höja mina betyg så att jag kunde läsa vidare på högskolan. Jag trivdes aldrig helt med någonting och skoltröttgheten hann återigen ikapp mig trots att jag haft ett litet break med jobb emellan pluggen. Samtidigt som jag satt och slet med mina matteläxor och inte förstod ett dyft av vad som sades på föreläsningarna så hade det börjat växa någonting i min mage. 28 april 2004 visade det sig ha varit en Josefine. Jag hade blivit mamma och Jimmy pappa. Det var stort. Detta var däremot ett ansvar jag lätt tog till mig och ingenting jag kunde bli trött på och hoppa av, som med skolan. Det är ingen dans på rosor att vara förälder men det är likväl ett fantastiskt äventyr. Jag ringde min mamma från sjuhuset. Jag var fortfarande helt slut i skallen efter förlossningen och sa till min mamma att hon var en frisk och fin tös som vägde 3755 kilo. Någonting sa mig att hon nog förstått att jag menade gram så jag fortsatte prata. Hon var oerhört stolt. Detta var hennes första barnbarn och hon sa att hon talat om det för alla. Jag kunde se hela hennes ansikte lysa upp trots att jag satt i en telefonlur över 60 mil bort. Om några dagar skulle hon följa med min mormor och morfar och hälsa på oss och Josefine. Jag fick ett samtal från min morfar två dagar innan denna resa. Mamma var död. Hon hade ramlat i köket den 16:e juni 2004 och aldrig rest sig mer. Det sades vara skrumplever. Jag hade gått från mitt livs lyckligaste dag till min värsta på bara ett par veckor. Mammas död tog hårt på mig. Efter detta ville jag ha bättre kontakt med pappa och även om kontakten inte är stark så är den iaf betydligt bättre än den varit på länge. Min mormor hade för några år sedan fått beskedet om bröstcancer. Efter mammas död försämrades hon kraftigt. Jag ville aldrig riktigt inse hur sjuk hon höll på att bli. Vi pratades vid i telefonen ofta och hon och morfar kom på besök så ofta de kunde. Jag älskade mina morföräldrar högre än de flesta andra. De var förebilder och stod för allt vad trygghet var för mig. Nu höll jag på att förlora min mormor. Sakta men säkert tog cancerns grepp ett allt fastare grepp om henne och hon orkade till slut inte kämpa emot den. Den hade spridit sig till ryggmärgen och det fanns ingenting läkarna kunde göra åt saken. Min morfar satt med henne på dödsbädden. Höll hennes hand när hon försvann ifrån honom, ifrån oss alla. I dag är hon och mamma begravna på samma plats. Jag har en mycket stark tro på liv efter döden och tror att de är tillsammans nu, min mamma och mormor. Jag saknar de och det går inte en dag då jag inte skänker de en tanke, småpratar med de i skallen eller ler åt något minne som dyker upp då jag har så många tillsammans med mamma och mormor. Min morfar och jag har mycket god kontakt i dag. Jag skulle önska den var desto bättre. Han måste känna sig ensam där borta. Han fick flytta till en egen liten lägenhet. Kvinnan han levt med i över 40 år var nu borta och han fick så gott som börja om på ett nytt liv. Jag lider med honom även om han förmodligen inte vill ha mina sympatier. Han är en stark själ, min morfar. Efter sex år tillsammans hade jag och Jimmy växt ifrån varandra. Vi hade slutat älska varandra romantiskt utan var nu inget annat än vänner. Vänner som inte kom särskilt bra överens under samma tak dag och natt. Efter att ha prövat allt från att försöka på nytt, gång på gång, till att gå till en rådgivare, så tog vi beslutet att flytta ifrån varandra. Det var otroligt skönt att vi skildes åt som vänner. Det var det bästa för Josefine. I dag är vi väldigt goda vänner och grannar. Vi flyttade ifrån Skövde, 20 mil bort närmare bestämt, till Storebro. En mindre ort med ca. tusen invånare, en mil utanför mysiga Vimmerby. Min dotter ska aldrig få det så som jag hade det. Hon ska inte behöva flytta massor, uppleva missbruk och våld i hemmet, förlora goda vänner. Så vi kommer med största sannolikhet att bo kvar här eller i närheten. Det jag saknade som allra mest som liten var en stabil grund att stå på och när man flyttar så mycket som vi gjorde så känner man sig bara förvirrad och ensam. Man saknar rötter och att anta den där egna identiteten tar längre tid och är svårare. Jag behöver själv lite lugn och ro. Jag behöver också känna att jag hör hemma någonstanns så jag ger samtidigt mig själv möjligheten att uppleva det nu. Jag har träffat Anders. Vi har tillsammans skapat ett starkt band oss emellan och vi är lyckliga tillsammans. Han är underbar med Josefine och i december blir han pappa till vårat gemensamma barn. Jag ser fram emot allt vad den närmaste framtiden har att ge. Längre fram kan jag skymta utlandsresor, arbete och eventuellt högskolestudier. Det som tagit mig framåt i livet är mina drömmar. När jag kände mig rädd och ensam satt jag där, med bok och penna och bara skrev och skrev. Jag satt ute om sommaren, lutad mot ett träd och målade av naturen samtidigt som jag tittade på alla samlade familjer som var ute och lekte med sina barn. Tänkte att sådär skulle jag minsann också ha det en dag. "Det är lite jobbigt just nu bara". På vintern låg jag i snön på baksidan av huset och tittade på stjärnorna och tänkte "det är lite jobbigt just nu bara men snart blir det bättre och du kommer få vara glad igen". Jag gav aldrig upp på den tanken och i dag är jag just det, glad. Jag har bekymmer som alla andra. De kallas räkningar, en 3-åring i trotsåldern, en lägenhet i behov av betydligt mer möblemang. Men det sträcker sig inte längre än till just dessa ytliga vardagsbekymmer och för mig är världens alla i-landsproblem något jag nästan omfamnar om jag blickar tillbaka och tänker på hur mörka och otäcka de riktigt stora problemen är. Det är klichè, du har hört det förr, men älska och bli älskad, lev livet fullt ut så gott du kan och se inte förbi alla små fina saker som sveper förbi dig varje dag. De är så lätta att missa men lär man sig se de så slutar de heller aldrig finnas där. Varför valde jag att tala om allt detta för er? Jo för att kunna ge er en biografi om mig själv räcker det inte med att tala om hur jag är som person nu. Vad jag tycker om att göra och inte göra. Att jag tycker fläskpannkaka är äckligt men jag kan frossa i kinamat. För att riktigt förstå hur jag är i dag så ville jag dela med mig av vad som format mig till det. Jag skriver mycket för att det var det som fick mig att känna trygghet då jag mådde som sämst. Jag målar bra eftersom jag ägnade timmar åt att skapa vackra fantasibilder utifrån en utopi som fanns i mitt huvud som utsatt barn. Jag kan inte sjunga eftersom jag helt enkelt föddes med dåliga stämband men jag skippade ju också fosterstadiets process eller hur? Jag är öppensinnad eftersom jag som barn alltid fick prata ut om hur jag mådde och hade det hemma med diverse myndigheter och jag delade alltid med mig mina tankar till min dagbok. Det föll sig till slut naturligt att vara en öppen själ då det visade sig ge mer än det straffades. Det och så mycket mycket mer har gjort mig till den jag är i dag. Det är inte viktigt att ni vet, det är bara jag som vill ge en komplett bild utan krusiduller. Det är raka rör och aldrig förvriden sanning. Skulle du döma mig till en mindre värdig människa så sitter du garanterat där själv med hjärnspöken och ett sorgligt förflutet som bara skriker efter omhändertagelse. Jag är varken mer speciell eller olik någon annan. Genom att berätta öppet om mitt liv, både då och nu, kanske jag inte bara helar mig själv utan jag kanske skaffar nya bekantskaper, hjälper någon som sitter fast i livet eller bara underhåller (förhoppningsvis) i några minuter. Detta var den djupare delen av min självbiografi. Framöver kommer uppdateringar från livet i nuet, kanske med någon reflekterande tillbakablick då och då. Ytliga fakta kommer nu också till sitt rätta då de har ett djup som kan bekräfta varför. The blogg can now begin!

welcometoholyword

welcometoholyword

Mobilappar

Sociala medier